Dreamland in Dagens Nyheter

Kris i Drömlandet

Mikael Löfgren

 
En bok står i centrum i den ekonomiska kraschens Island: Andri Snær Magnasons “Draumalandið”. Den handlar om en liten nations självbild och myter. Mikael Löfgren träffar en poet med milda ögon som blev en politisk succéförfattare.

FÖRRA HELGEN ägde ett märkligt möte rum på universitetet i Reykjavik. Det var inte den isländska finansministern och centralbankschefen som med mössan i hand träffade möjliga långivare från Ryssland och Internationella valutafonden. De som strålade samman var entreprenörer och lärare, artister och företagare, designrar och föreningsmänniskor. På dagordningen stod Islands framtid. Värdinna var Björk Guðmundsdóttir och organisationen Náttúra. I samband med arrangemanget släppte Björk sin nya singel, en kampanjsång med samma namn som organisationen, vars intäkter oavkortat ska gå till finansieringen av projektet.  

Samtidigt presenterades systerorganisationen Auðlind av bland andra förra presidenten Vigdís Finnbogadóttir. Initiativet, som formellt går av stapeln den 1 december, syftar till att lansera årets julklapp på Island: andelar i isländska naturtillgångar. Med hjälp av “aktier” på minst 10.000 isländska kronor styck ska hugade kunna bidra till att freda känsliga naturområden för framtiden.

Egentligen är en bok orsak till alltsammans. Det heter ju att böcker inte förändrar världen, men när det gäller Andri Snær Magnasons “Draumalandið” (Drömlandet) gör man klokast i att inte vara för säker. Sedan den publicerades i början av 2006 har onekligen en del inträffat på den lilla ön vid polcirkeln.

NÅGRA EXEMPEL: Nato har lämnat sin militärbas i Keflavik, som i stället förvandlats till internationellt universitet, datacenter och filmstudio. Ett gigantiskt kraftverksbygge har lagt en unik vildmark under vatten för att ge energi åt världens största aluminiumfabrik. 15.000 människor har protesterat mot detta i den största demonstrationen sedan andra världskriget. En höstkväll släckte Reykjavik alla sina ljus så att invånarna fick uppleva stjärnhimlen. FN har utsett Island till världens bästa land. En utomhuskonsert till förmån för Náttúra, med bland andra Björk och Sigur Rós, samlade i somras 30.000 besökare. Och så nu: finanskrasch! Samma isländska krona som nyss användes till att köpa upp brittiska och danska företag på löpande band jämförs plötsligt med Zimbabwes och Turkmenistans valutor.

Jag påstår inte att allt är “Drömlandets” fel och förtjänst. Jag bara konstaterar att oroande många av incidenterna ovan återgavs i boken innan de inträffade i verkligheten. Inte konstigt att den redan är en av Islands mest lästa böcker i modern tid. Den har sålts i fler än 20.000 exemplar, vilket motsvarar – som Sverker Sörlin påpekade i sin anmälan här i tidningen (DN 24/7) – en svensk upplaga på över en halv miljon!

Någon sådan finns ännu inte. Sedan i somras finns “Dreamland” däremot på engelska, med förord av Björk. Danska, japanska och tyska versioner är på väg.

– Egentligen väntade jag på att någon diktare ur de äldre generationerna skulle ta bladet från munnen. Till slut blev jag tvungen att göra det själv.

FÖRFATTAREN ÄR en 35-årig poet med milda ögon och mjuk, bestämd stämma. Han är sugen på en kopp choklad. Vi träffas på ett litet fik på en tvärgata till Laugavegur, Reykjaviks hippa lilla storgata, där barer, klubbar och klädbutiker trängs. Mellan långsamt framrullande stadsjeepar pilar ryggsäcksutrustade turister i praktiska fritidskläder. De är här för att uppleva det land på jorden som mest liknar månen, och kanske få en skymt av knölval, lunnefågel eller något annat av naturens under.

Då, i augusti, hade finanssektorn ännu inte kraschat. Allt blev bara bättre och bättre. På fem år hade medelinkomsten för en isländsk familj stigit med nästan femtio procent. Varannan student sökte sig till handelshögskolorna. Många slutade äta torsk och provianterade i stället bland importerade delikatesser. I adventstid chartrades flygplan till Skottland för att handla julklappar. Inför Londons affärsmän förklarade Islands president hur ett så litet land kunde vara så stort på finansmarknaden:

– Vi är vikingar, sade han. Och tillade kaxigt: “You ain’t seen nothing yet!”

Nu, i förödelsens stund, påminner omvärlden om att Island är en randstat vid nordpolen: “Snön har kommit tidigt till Reykjavik efter en ovanligt lång och varm sommar” (Guardian), “Dagarna blir bara mörkare i Reykjavik, högkonjunkturens midnattssol är borta” (Independent).

MEN NÄR JAG ringer upp Andri Snær Magnason låter han inte alls knäckt, snarare galghumoristisk:

– Den första chocken har gått över. Just nu befinner vi oss i vad man kan kalla ett nationellt trauma. Ingen vet vad det medför på sikt eller hur många som kommer att bli arbetslösa. Studerar du utomlands får du inga studiemedel. Befann du dig på resa kan du vara mer eller mindre strandsatt. I stort sett all import har stoppats eftersom tillgångarna är frysta. På grund av det kapsejsade banksystemet får vi inte ens betalt för fisken. Men de flesta försöker hålla sig vid gott mod. En vanlig kommentar lyder: Man har ju inte cancer i alla fall.

Andri Snær jublar inte över att många av bokens förutsägelser har slagit in. Snarare har han tyckt att det varit lite obehagligt att stå så mycket i centrum som han gjort de senaste åren:

– Jag har annat att göra. Som att ägna mig åt mina barn. Och att färdigställa en dokumentärfilm på grundval av Drömlandet. Eftersom vi velat arbeta in de senaste veckornas händelser är premiären uppskjuten till efter nyår.

MAN KAN JÄMFÖRA Drömlandet med tre andra böcker från det senaste decenniet som också försöker diagnostisera grundläggande samhällsförändringar: Manuel Castells “Informationsåldern”, Robert Putnams “Den ensamme bowlaren” och Naomi Kleins “No logo”.

I likhet med Castells beskriver Andri Snær vad som händer när det storskaliga och resursslösande industrisamhället övergår i något annat, som mer handlar om information, flexibilitet, hållbarhet. I Drömlandet står det militärindustriella komplexet, representerat av Natobasen och den multinationella aluminiumjätten Alcoa, för en kvardröjande struktur som hotar Islands natur men också en hållbar ekonomi och nationell självständighet.

Sedan boken kom ut har Nato gett sig av men Alcoa är kvar:

– I chocken efter finanskrisen har de till och med försökt flytta fram positionerna genom att föreslå byggandet av nya fabriker.

Det handlar om nationell självbild. Och stolthet. I likhet med Putnam fokuserar Andri Snær begreppet “socialt kapital”: hur ett samhälles förmåga att bygga pålitliga institutioner och möjliggöra tillitsfulla relationer mellan medborgarna avgör dess ekonomiska vitalitet.

OCH I LIKHET med Klein studerar Andri Snær Islands internationella varumärkesprofilering. Fast han gör det helt utan ironi och i övertygelsen om att Island måste profilera sig för att överleva. Men hur gör man det bäst? Genom att realisera sina unika naturtillgångar eller genom att ta dem och befolkningens kreativa kapacitet till vara?

Varken “informationssamhälle”, “socialt kapital” eller “varumärken” förekommer i Drömlandet. För att vara en politisk bok är den häpnadsväckande tom på politiska termer och sociologiska begrepp. Inte en ism nämns vid namn. Det beror inte bara på att författaren är islänning och att islänningar hellre hittar på egna ord än införlivar utrikiska. Det beror snarare på att just den här islänningen är författare som lägger särskild vikt vid orden.

Jo, ett begrepp återfinns i Drömlandet: alienation, Marx ord för främlingskap.

Andri Snær berättar hur han på en konfirmationsfest lyssnar till hur släktingarna förgäves försöker göra sig förstådda. Det går inte så bra, inte ens när de talar om vädret eller jobbet. Myndigheterna har infört ett nytt måttsystem för vindstyrka som ingen känner igen. En farbror som jobbar på en bank som först blivit uppköpt och sedan såld igen vet inte vem han jobbar för.

Några av författarens bästa vänner är ekonomer. De talar nyspråk: “Café Reykjavik representerar en konvergens av ogynnsam selektion på äktenskapsmarknaden.” Det vill säga: ett ställe för förlorare. Eller: “Ibland önskar jag att jag kunde integrera lycka.” Det vill säga: Varför funkar inte mitt privatliv som mitt yrkesliv, varför kan jag inte bli lycklig på samma sätt som jag blir rik, genom att applicera ekonomiska modeller på verkligheten?

– Jag är nog mest inspirerad av 1700-talstänkare som Jean-Jacques Rousseau och Adam Smith: filosofer som inte bara var filosofer, ekonomer som inte bara var ekonomer.

I LIKHET MED dessa ställer Andri Snær enkla, fundamentala frågor: Vad är ett lamm? Vem är den isländska landsbygdens Björk? Vad är tillväxt? Vad är utveckling? Vad är verkligt? Vad är upplysning?

Jo, han hamnar faktiskt där och hans preliminära svar på den sistnämnda frågan ekar av Kant: människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet.

– Vi på Island behöver lära demokrati på nytt. Ibland verkar det som om det var vi som hittade på alltihop och att vi fortfarande är bäst i klassen, men så är det inte. Något inträffade på 1990-talet, som en paradoxal effekt av kalla krigets slut. För oss tog själva historien slut. Och med den försvann de politiska idealen, på alla håll och kanter. Kvar blev ett stort tomrum som skulle hanteras och en managementrotvälska som betraktar allt och alla som investeringar.

Andri Snær berättar om en lärare vid Handelshögskolan som under Náttúramötet på universitetet självkritiskt frågade sig och sina kolleger vad de sysslat med under det senaste decenniet: “Vad har vi utbildat människor till, maskiner eller medborgare?”

Det är egentligen vad Drömlandet handlar om: två självbilder, två nationella myter, inbegripna i tvekamp. Det är en kamp mellan å ena sidan en finansiell monsterekonomi och tung multinationell industri, som djupare sett förordar fortsatt kolonialt beroende. Som hävdar att Island är ett litet land som för sin överlevnad kräver hjälp utifrån: danskar, Nato, Marshallhjälp, sill, Alcoa. På den andra sidan står de som hävdar att landets verkliga tillgångar är naturens och befolkningens sammanlagda, förnyelsebara resurser: gejsrar och IT-företag, musikindustri och fiskeflotta, Europas sista vildmark och en växande turistindustri.

– Om inte världens rikaste land kan försvara sin natur och sin befolkning, vem kan då göra det?

På Island har den frågan i en bok gett upphov till en social rörelse som föreslår att folket ska ge sig självt en fin julklapp. Det är ett märkligt litet land.
 
Mikael Löfgren
 

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2230&a=843894

Leave a Comment